För ett 160-minuters epos som förenar ett vidsträckt superhjälteuniversum som tog ett decennium att bygga, som också packar 76 karaktärer i en berättelse och har fyra till sex handlingslinjer vid varje given tidpunkt, så hänger Avengers: Infinity War ihop ganska bra.
Vill du se lite Marvel men vet inte vilken film du bör se? Kolla in Marvel i kronologisk ordning
Summering av handlingen i Avengers: Infinity War
Handlingen upptäcker den intergalaktiske skurken Thanos (Josh Brolin) och hans armé av krigare som ser lite ut som Green Goblin, de åker från stjärnsystem till stjärnsystem och torterar och dödar olika motståndare för att samla sex supermäktiga Infinity Stones och bädda in dem i Thanos’ överdimensionerade handske. När han väl har samlat alla sex kommer Thanos att kunna uppnå sin dröm om att utplåna halva befolkningen i universum för att bevara dess värdefulla resurser och återställa “balansen”.
Det enda som står i vägen för honom är Avengers, Hulk/Bruce Banner (Mark Ruffalo), Natasha Romanoff/Black Widow (Scarlett Johansson), Steve Rogers/Captain America (Chris Evans) och resten. Plus alla karaktärerna från “Black Panther.” Och de från “Guardians of the Galaxy.” Och några fler Marvel-karaktärer som är nya i den här filmen.
Om du gillar Marvel kanske du också är intresserad av:
- Spider-Man: No Way Home – Recension
- Det kommer en ny Spider-Man-spinoff – Silk: Spider Society
- Thor: Love and Thunder (2022) – Recension
Hur var Avengers: Infinity War uppbyggd?
Medregissörerna Joe och Anthony Russo, medförfattarna Stephen McFeely och Christopher Markus, deras lilla armé av skådespelare och deras hundratals filmskapande medarbetare har lyckats jobba åt samma håll. Filmens speltid flyger inte förbi, precis, men den verkar sällan stanna upp, vilket är imponerande när man tänker på hur många av filmens stora scener som består av människor som pratar i närbild.
Russos (Plural?) fokuserar mer på melodrama här, mer uppenbart än i någon tidigare Marvel-filmerna de har regisserat, även om det finns problem med deras tillvägagångssätt som jag ska beskriva om ett ögonblick. Gambiten fungerar, mest eftersom historien är en operatragedi som nödvändigtvis måste sluta med hjältarna på en djup, mörk plats. I ljuset av allt detta är det oundvikligt (och inte på något sätt en spoiler att avslöja här) att inte alla karaktärer kommer ut levande…
Om bara filmen vore bättre modulerad, eller kanske längre, eller mer elegant formad, eller … ja, det är svårt att säga exakt vad som är fel här. Men något räcker inte till. Det här är, som många har påpekat, hälften av en berättelse delad i två, men det känns som mindre än hälften på något sätt. Fram till ganska nyligen har MCU-filmer lidit av att varje film verkade nöjd med att nöja sig med “bättre än förväntat”, i motsats till att vara riktigt, riktigt bra – och den känslan återkommer här, tyvärr.
Infinity War stod inför så många utmaningar, många av dem unika för det här projektet. Dett är ett litet mirakel att det överhuvudtaget fungerar. På någon nivå känns det otacksamt att fråga en film som redan gör det omöjliga att göra det med mer panache. Men vad är superhjältefilmer utan panache egentligen? Om det någonsin fanns ett ögonblick attta ut svängarna så var det den här.
Vem är Thanos i Avengers: Infinity War
Filmen behandlar Thanos som en agent för rent kaos, som en förbannelse från Gamla testamentet som vaknar till liv. Han plockar upp människor , dekonstruerar dem till tredimensionella pussel med en blick, till och med bryter universums strukturella integritet. Han verkar ha Hulkens brutala kraft och magin hos Benedict Cumberbatchs Doctor Strange, en av de enda karaktärerna som rutinmässigt lyckas motverka hans destruktiva kraft. Vid olika tillfällen undrar karaktärer högt om de hade varit bättre av att inte slåss mot honom. Dessa är actionhjältar, men hotet mot dem är så skrämmande att de överväger en alternativ verklighet där de inte agerar.
Vision (Paul Bettany), som har en av stenarna inbäddad i pannan, blir attackerad medan han är i Skottland och njuter med sin älskade Wanda Maximoff/Scarlet Witch (Elizabeth Olsen ); efter att de slåss mot Thanos soldater till stora personliga kostnader, skämtar han: “Jag börjar tro att vi borde ha stannat kvar i sängen.” Peter Parker/Spider-Man kommer till handling under en klassresa efter att ha sett Thanos enorma, munkformade rymdskepp som faller ner på Manhattan, han blir sedan nerslagen och säger: “Jag borde ha stannat på bussen.” Filmen har kul med att förebåda våra hjältars eventuella bortgång.
I den enda scenen med Tony och hans partner Pepper (Gwyneth Paltrow), diskuterar de Tonys dröm att de fick ett barn; det känns som superhjälteversionen av en av dessa scener i en krigsfilm där den unge sökande visar upp ett foto av sin fästmö och förklarar, “Är hon inte vacker?” Thanos attack mot Wakanda, där Cap och gänget tar Vision i hopp om att Shuri (Letitia Wright) i förebyggande syfte kan utvinna och förstöra hans Infinity Stone…
Men är handlingen bra?
Och ändå, trots filmens omfamning av smärta och rädsla – exemplifierad av en scen där Thor listar alla nära och kära han har förlorat, och verkar kämpa mot PTSD som Tony – känns den nästan aldrig så speciell eller så kraftfull som den borde. Riktningen är en del av problemet. Marvels konceptkonstnärer, tekniker för visuella effekter, färgsättare och ljuddesigners och mixers arbetar på vad som kan vara deras estetiska topp här – precis som de borde vara, med tanke på hur länge det här företaget har arbetat för att fullända en konsekvent stil och ton; panoramavyerna som visar förstörda städer och rymdstationer och avlägsna planeter och alternativa dimensioner, ett virrvarr av psykedeliskt järn och akvarellmoln, verkar lika starkt influerade av den legendariske Marvel-illustratören Jack Kirby som Taika Waititis diskolärka.
Men snarare än att matcha deras supportteams uppfinningsrikedom undviker direktörerna risker. De fångar både den våldsamma (ibland grymma) handlingen och de känslomässigt intensiva privata ögonblicken på antingen ett tråkigt platt eller frenetiskt hackigt sätt (snap-zoomar på fallande figurer; ryckigt kameraarbete och snabb klippning under slagsmålsscener; samma saker som du ser i de flesta actionfilmer som gjorts under det senaste decenniet). De använder kameran på ett uttrycksfullt eller poetiskt sätt så sällan att när de väl slår ut en uppriktig blomstring (som det långa, långsamma kameradraget som avslöjar Avengers i sitt rymdskepp engagerade i allsång, eller verkligheten som Thanos illusioner döljer avslöjas, eller en saftig strid mellan Thanos och flera hjältar.
“Tur i oturen”
Detta skulle allt vara mycket mindre glädjande om MCU inte hade producerat två back-to-back hits, “Thor: Ragnarok” och “Black Panther”, som hade levande regissörspersonligheter (Waititi och Ryan Coogler, respektive), och tog så många stilistiska/tonala risker som Marvels varumärke kan tillåta. Studion är för resultatdriven för att tillåta den sortens excentricitet som skulle ha gjort det här projektet riktigt bra.
Är 76 karaktärer för mycket?
En nackdel med att packa så många människor i en film – så många att de tydligen var tvungna att klippa några… Filmens IMDb-sida listar många stora aktörer som inte syns någonstans… Är att du börjar märka att vissa karaktärer är överflödiga variationer på/fotokopior av andra karaktärer, en insikt som du kanske inte hade haft om du såg dem spela i sina egna fristående filmer. Att sätta Tony, Peter Parker och Peter Quill i samma scener, till exempel, kan låta som en slam dunk, men när du väl tillbringar några minuter med dem, blir störtfloden av smarta kommentarer rivande. Det är som att vara fast på en fest där varannan kille i rummet av misstag tror att han är den roliga. (Scenerna mellan Thor och Guardians är mycket bättre eftersom Thor spelar den raka mannen till Quill.
Som ofta är fallet i Russo Marvel-filmer framträder humorn mer levande än handlingen. Filmen använder sig utmärkt av Thor och hans tricksterbror Loki (Tom Hiddleston), och ger Hemsworth fler chanser att visa upp sin formidabla deadpan (när Rocket uttrycker förvåning över att han kan tala Groots språk, förklarar han, “De lärde sig det på Asgard – det var ett valfritt ämne”. Men skämtandet kompletterar inte filmens mörka material utan mer krockar med det och undergräva det. Marvels “skämtar bara”-var en uppfriskande motvikt till det fashionabla mörkret i tidiga DC Universe-filmer, såväl som till det “dark & gritty”-läget som blev en global popkulturstandard efter framgångarna med Christopher Nolans Batman-filmer. Men om det någonsin fanns en tid för Marvel att slå ut Zack Snyder-stilen… Så är det här!
Bör du se Avengers: Infinity War?
Den här filmen ska inte bara engagera och roa och ibland röra oss; det borde chocka och skrämma oss. Den borde döda Ned Stark och Optimus Prime och Bambis mamma, sedan titta oss i ögonen efter varje nytt sår och säga, “Förlåt, älskling. Shit happens.” De sista 15 minuterna har smaken av den sortens trauma, men utan själva traumat. Innerst inne vet vi alla att moderna superhjältefilmer fungerar med ännu lägre dramatiska insatser än Star Wars eller James Bond-filmer: älskade karaktärer förblir sällan döda efter att de har dödats, och ingen handlingsutveckling, oavsett hur allvarlig den är, är oåterkallelig, så det finns inget sätt att det som verkar hända på skärmen verkligen skulle kunna göra det. Men vi borde inte tänka på något av det när vi ser Thanos skada karaktärer som vi har vuxit att älska och kasta universum i ruin. Själva synen borde slita ut våra hjärtan.
Summa summarum, tycker jag definitivt att detta är en film du bör se, men jag tycker inte den levde upp till sin potential.
Rollista i Avengers: Infinity War
- Josh Brolin – Thanos
- Robert Downey Jr. – Tony Stark / Iron Man
- Chris Hemsworth – Thor
- Benedict Cumberbatch – Dr. Stephen Strange
- Chris Pratt – Peter Quill / Star-Lord
- Zoë Saldaña – Gamora
- Paul Bettany – Vision
- Elizabeth Olsen – Wanda Maximoff / Scarlet Witch
- Mark Ruffalo – Bruce Banner / Hulken
- Tom Holland – Peter Parker / Spider-Man
- Chris Evans – Steve Rogers / Captain America
- Bradley Cooper – Rocket (röst)
- Scarlett Johansson – Natasha Romanoff / Black Widow
- Dave Bautista – Drax the Destroyer
- Pom Klementieff – Mantis
- Chadwick Boseman – T’Challa / Black Panther
- Vin Diesel – Groot (röst)
- Karen Gillan – Nebula
- Danai Gurira – Okoye
- Tom Hiddleston – Loke
- Don Cheadle – James “Rhodey” Rhodes / War Machine
- Peter Dinklage – Eitri
- Benedict Wong – Wong
Ännu fler skådespelare i rollistan
- Anthony Mackie – Sam Wilson / Falcon
- Sebastian Stan – Bucky Barnes / Winter Soldier
- Gwyneth Paltrow – Pepper Potts
- Ross Marquand – Red Skull / Stonekeeper
- Letitia Wright – Shuri
- Winston Duke – M’Baku
- William Hurt – Thaddeus Ross
- Idris Elba – Heimdall
- Benicio del Toro – Taneleer Tivan / Samlaren
- Tom Vaughan-Lawlor – Ebony Maw
- Carrie Coon – Proxima Midnight
- Terry Notary – Cull Obsidian
- Michael James Shaw – Corvus Glaive
- Florence Kasumba – Ayo
- Kerry Condon – F.R.I.D.A.Y. (röst)
- Jacob Batalon – Ned
- Isabella Amara – Sally
- Tiffany Espensen – Cindy
- Ethan Dizon – Tiny
- Stephen McFeely – Ross medhjälpare (cameo)
- Kenneth Branagh – Nödanrop från Asgårds rymdskepp (röst, cameo)
- Cobie Smulders – Agent Maria Hill (cameo)
- Samuel L. Jackson – Nick Fury (cameo)
- Stan Lee – Skolbusschaufför (cameo)
Nu när du har läst om Avengers: Infinity War kanske du också skulle vare intresserad av:
- Bakugan Battle Brawlers – Recension
- Inception – Recension
- De bästa tillbehören för en fem-plus filmupplevelse
- Utforska Nordens Pärlor: En Resa Genom Nordisk Film
- Alla Emil i Lönneberga filmer: En Nostalgisk Resa
- De mest populära sporterna att betta på i Sverige
- Allt om Ronja Rövardotter (2024)
- Allt om Ronja Rövardotter (1984)
- Snusets evolution
- Bästa Astrid Lindgren filmer: Topp 5
- Snus i svensk film och TV
- Populära spelautomater i Polen
- Serier som handlar om sport och spel
- Bröderna Lejonhjärta (1977): En Utforskning av Svensk Filmklassiker
- Det gör poker populärt att skildra på film
